PARIS
Jag har insett att min orientering inom fenomenen populärmusik inte går framåt, den går snarare bakåt. Om jag rannsakar vilka band jag lyssnar på nu och vilka jag lyssnade på för fem år sedan inser jag att det inte har hänt speciellt mycket. Det mesta låter egentligen ganska lika men så kanske det är det som är charmen med sen så kallade indiepoppen, igenkännande och lagom gnälligt. I min regreation bakåt mot mina tidigare favoritlåtar och favoritartister hittade jag idag något av ett guldkorn. När jag satt på en kall spårvagn i morse och det fortfarande var mörkt ute slumpade min mobil fram Patrick Wolf och låten Paris till mig. Jag vet egentligen inte vad det är som gör att jag gillar låten men det kan vara något i det surrealistiska mötet mellan medelhård elektronika och finstämda fioler samt Patricks hesa röst som sjunger om 400 skolpojkar som får mitt hjärta att smälta lite varje gång jag hör låten.
Så för er som inte har hört Patrick Wolfs Paris rekommenderar jag att ni lyssnar på den nu: