TEKNOLOVESONG

De senaste veckorna har jag uteslutande lyssnat på ett nyupptäckt band vid namn Edward Shape and the magnetic zeros som är ett tolvmanna band från Los angeles som har beskrivits som ett "Hippie Arcade fire". Uttalandet om ett "Hippie Arcade fire" är troligtvis den mest träffsäkra beskrivningen av bandet. Recensionerna av albummet Up from below har inte direkt varit lysande och kritikerna verkar vaar övertygade om att det är är bra i teorin men blir för flummigt rent konkret, jag är dock beredd att hävda det motsatta. Up from below är myspys helt igenom och med och låtarna Home och 40 day dream är riktigt starka. Hade jag varit man hade jag vid denna tidpunkt odlat skägg och långt hår precis som Alex Ebert  sångaren i bandet. Efter skägget och håret hade jag anammat den så kallade skogshuggarstilen och bara glidit runt i flanellskjorta och plonkat på min gitarr dagarna i ända.

Niki and the dove ligger på Moshi-moshi skivbolaget som även inrymmet Hot chip, The Drums och Florence and the maschine och gruppen låter som en blandning mellan The Knife och just Florence and the machine. Med andra ord kommer det bli svårt för Niki and the dove att misslyckas. Dj ease my mind är försts singeln från gruppen och efter att ha hört den är jag fylld av förväntan inför kommande singlar och förhoppningsvis ett kommande album.

Vet att det varit tyst här ett litet tag, tills jag tagit mig i kragen och orkar publicera något vettigt kan man lyssna på det här:


Belle and Sebastian har nämligen släppt nytt album och efter en första genomlyssning är jag övertygad om att det kommer bli alldeles strålande och lätta upp i höstmörkret.

Den här hösten lyssnar jag på arcade fires nya album the Suburbs. För det är något Arcade fire gör som gör att musiken låter så mystiskt magisk och helt underbar. Speciellt den här låten:

 

 

Den 11 maj kl 18.30 i Flunsåsparken kan man beskåde mig och min dansgrupp i dessa spetskreationer då vi framför en koreografi till Lady Gagas Bad romance. Den 29 maj för vi samma koreografi på Lisebergs stora scen kl 12.00. Jag tycker att ni borde kika förbi.

Melodifestivalförfesten har onekligen blivit ett koncept som har brukats flitigt de senaste veckorna. Jag kommer onekligen att sakna den, utförliga protokoll och arga röster om de varse artister samt hyllningar till Alcazar och Erik Saade. När vi satt samlade i Linné igår rådde det ingen tvekan om förkärleken till Erik Saades Manboy,  låten är så catchy att man får rysningar, jag känner lite vibbar till den förlorade genren italodisco och han kan dessutom dansa. Avslutet på numret i vattenfallet är som grädden på moset Erik Saade du har vunnit våra hjärtan och om ni undrar vad jag nynnar på i veckan så är det inget annat än Manboy.

 

Efter melodifestivalens avslut begav bestämde jag och Bias att vi skulle besöka en kär gammal bekant i form av popklubben Saturn.  På något vis är det lite skönt att gå till Saturn man vet att alla stammisar kommer finnas kvar, Comon pepole kommer att spelas på dansgolvet och ölen är billig och ja så var det även igår. Kameran låg dock kvar hemma men jag tror att vi alla har en uppfattning om hur det kan ha sett ut.

Just nu lyssnar jag på Noah and the whales låt Five years time mest hela tiden. Den så söt och vårig på något vis och dessutom har den en riktigt fin text.

Oh well I look at you and say
It’s the happiest that I’ve ever been
And I’ll say I no longer feel I have to be James Dean
And she’ll say
Yah well I feel all pretty happy too
And I’m always pretty happy when I’m just kicking back with you

När man återupptäcker en sån här gammal hit ångrar jag lite att jag inte läste franska i grundskolan eller på gymnasiet. När jag tänker efter känns det som att den här låten gick ganska varm på fester under första eller andra året på gymnasiet, var det så eller är det en efterkonstruktion?

Ikväll sitter jag hemma och lyssnar på det här medan jag kurerar mig från gårdagens vistelse på Svanens dansgolv.

En av mina absoluta favoritlåtar är Always on my mind i Pet shop boys discoversion. Det är något med den låten som gör att man vill börja sjunga i falsett och dansa. Det finns få saker som gör mig så glad som när de börjar spela Always on my mind på ett fyllt dansgolv. När jag tänker efter är få saker som gör mig så glad som Always on my mind.

 

Så för ett tag sen började jag lyssna på en annan låt med titeln Always on my mind där det Joel Alme som sjunger och numera är helt såld på två Always on my mind. Joel Almes version har inte många likheter med Pet shop boys förutom att han sjunger ”Your were always on my mind” i refrängen annars är låten en mer stillsam historia där herr Almes förträffliga röst ger en gåshud på armarna.

 

Här kan man lyssna på båda låtarna:

Joel Alme - Always on my mind

 

 

Pet shop boys - Always on my mind

Idag visar sig solen i Göteborg för första gången på kanske två veckor. När över halva november månad gått hade solen gett oss ynka tre soltimmar så det är inte konstigt att man blir helt till sig över att se andra nyanser än grått.

 

Då passar det fint att lyssna på det här, givetvis hade det passat bättre om det var söndag idag, nu är det tyvärr tisdag men låten är lika fin för det.

 

Anton Kristiansson heter mannen som har gett den gråa Göteborgs hösten ett eget soundtrack. Han blev upptäckt via Youtube där han tagit en vers ur Broder Daniels Ill be gone för att göra en rapversionen av där texten är på svenska men där Broder Daniels dekadenta lyrik lyser igenom som t.ex. när Anton med desperat ton vrålar fram att ” dekadensen är din bästa vän” och ”den här staden dödar dig när du är ung”. 1 min och 30 sekunder på youtube räckte för att Anton Kristiansson skulle börja spelas på p3. Han har dock filat en hel del på låten sen youtube klippet och den heter numera Lilla London.  Jag är för tillfället smått såld på Antons förträffliga text om Göteborg, svenssonliv och dekadens i allmänhet där djn spelar samma sång för ett hundrade gången. Så ta och lyssna:

 

 

The Raveonettes




The Kills

Min musiksmak tycks stå helt stilla för tillfället, jag lyssnar enbart på band jag redan lyssnat på i si sådär fyra, fem års tid. Fördelen med att inte ta till sig nya band är att det är så himla fint att återupptäcka sina favoriter. Ett annat återkommande problem i mitt musiklyssnade är att jag föredrar band som påminner om varandra. Någonstans där började jag spekulera i vilken duo av The Ravonettes och The Kills som är coolast. Båda banden innehåller en snygg tjej, blond repspektiva mörk som kan konsten att se sådär blasé och coolt ut i vad hon än tar för sig. Båda banden innehåller också en manlig part som ser ut som en ung Robert Smith med lite snyggare kläder. The Ravonettes får klara coolhets poäng på att de kommer från Danmark. Jag menar hur många seriösa band har Danmark?  The Kills vinner å andra sidan poäng på att Allison sjöng duett med Brian Molko i låten Meds vilket fick oss alla att rysa lite av välbehag.

 

Givetvis måste de båda banden kontra med att kunna göra snygga musikvideos. Jag kan inte bestämma mig för om jag föredrar The Raveonettes snygga video där bandmedlemmarna försöker att ha ihjäl varandra på olika sätt, eller The Kills svartvita och tämligen sexiga historia där rosa målarfärg läcker ut och ett färgkrig inledes samtidigt som bandmedlemmar ser ut som att de ska börja grovhångla framför mikrofonen vilken sekund som helst.

 

Så hjälp mig, vilka är coolast?



The Kills- Good ones




The Raveonettes - Great love sound

Fredagen:


Rebecca och Angelica laddade med sombreron vs partyglasögon när vi skulle göra entré på festivalområdet.



WOWtecknet



Vi kollade in Beirut. Tyvärr vard et inget vidare ös i pubilken och vår pepp på att stå och gunga med till  beiruts circusinspirerademusik uteblev. 


När Band of horses spelade var gott om publik.  De spelade dessutom The Funeral vilket gav mig gåshud så fint var det. För er som missade det kan man titta och lyssna här:




Goa och glada under Robyn




Under Robyn fylldes himmeln av konfetti. För övrigt var det en mycket  bra konsert jag har alltid haft svårt för Robyn men live var hon riktigt bra eller så kanske min nyfunna hype av henne berodde på att Lykke Li, Kleerup och Rökysopp gästade konserten.


Vi kollade lite på Antony and the Johnsons


Rökysopp gjorde en spelning som var nästan lika bra som under Arvikafestivalen en månad tidigare.


Jag och Angelica var peppade som få under Rökysopp.

Lördagen:

Efter gårdagens röj på Rökysopp och efterfesten på Linnegatan var jag tämligen mör när jag vaknade till liv på lördagen men det vara bara till att bita ihop och kl 13.00 åter infinna sig i Slottsskogen för att åtnjuta Patrick Wolfs framträdande. Jag vet inte vart jag ska börja för att beskriva Patrick Wolfs liveframträdande, han driver med sin egen divighet genom att börja sminka sig på scen och fälla kommentaren "Jag kan inte sjunga om jag inte är snygg". Det är något med Patrick utseende och hans fördjupningar i det androgynamodet och sin lek med så väl glitter och omväxlande hårfärger som gör att så väl tjejerna som killarna vill ha honom. Nu är det ju dock känt att Patrick själv föredrar män men det hindrar inte alla kvinnorna i publiken från att skrika högt vid åsynen av honom. Patrick kommenterade även sitt senaste Sverigebesök som var år 2007 på Arvikafestivalen, då han under låten Tristan klädde av sig helt näck och frågade om vi ville föda hans barn. Hans kommentar till detta var att han då var ung och dum och att det inte skulle bli något naket under dagens konsert men att han nu skulle framföra Tristan. Egentligen räcker det kanske så, jag tycker att allt som Patrick Wolf gör är fantastiskt och att hans fantastiska röst och scenspråk är fulländat jag hade kunnat betala en hel Way out westbiljett för att enbart se Patrick Wolf.

 

Arnar och Rebecca fixade pannkakor.

Mums!



Sen gick vi och tittade på Olle Ljungström. Lyckades inte ta någon bra bild så istället lånar jag en bild från Rockfoto.nu. Olle verkade lite skröplig när han gjorde entré med sin käpp på scenen. Men då han spelade både En apa som liknar sig, Det betyder ingenting och Nått för dem som väntar så var jag fullkomligt nöjd.


Sen började det regna då smet vi in i kollektivet på Linnégatan och peppade inför Lily Allen.


Lily Allen levererade en grym spelning där hon hann med att göra covers på både Kaiser chiefs Oh my good och Britney Spears Womanizer. Annars var lyckan totalt då hon som extra nummer körde min favoritlåt från nya albummet Not Fair.


Tämligen peppade under Lily

Jag har nu inlett peppandet inför Way out west, detta innebär att jag enbart lyssnar på band jag planerar att se under festivalen. Däremot har peppen stannat på en artist för tillfället nämligen Olle Ljungström. Jag har förvisso redan bevittnat Ljungströms framträdande en kall vinterkväll i konserthuset tillsammans med ett stort antal berusade medelåldesmän. Jag och Emilia var mycket fascinerade över den höga medelåldern då vi själva var femton år gamla, att publiken sedan intagit en hel del rödvin i väntan på Ljungström framträdande samt det faktum att vi inte skulle bli serverade rödvin på krogen fören tre år senare gjorde att vi kände oss något malplacerade. Nu är vi som sagt lite äldre och jag är redo att se Ljungström på scen ännu en gång. Faktum är att ju mer jag lyssnar på honom desto bättre blir han. Jag och Ljungström har haft en paus från varandra under några års tid nu men nu känns det som att återse en kär gammal bekant, hans poppiga melodier i kombination med egensinniga och lätt melankoliska texter är lika bra nu som då, kanske har de till och med blivit lite bättre med åren.

För tillfället har jag snöat in på Solid gold, deras första album Bodies of water har något som känns som en blandning av allt man redan hört fast ändå inte. Det är lite elektroniskt, lite gnälligt, lite omstämd sång och ja sådant där som jag gillar. Hultsfredsfestivalen bokade dem redan i år med följande beskrivning :”Solid Gold är trion som brukar benämnas som ”Minneapolis bäst bevarade hemlighet”. Fast frågan är hur länge dom kommer vara en välbevarad hemlighet – snacket om bandet har så smått börjat komma igång på allvar.”  Så ja i väntan på deras kommande storhet lyssnar jag på Get over it och njuter till fullo.

 

(Ni får ursäkta det faktum att bandet inte har gjort en riktigt video till den här eminenta låten och att Youtube enbart kan erbjuda en grotesk bandbild som bakgrund men det är helt enkelt smällar man får ta)

Förra veckan tog jag ut ledighet från det stora nöjesfältet för att bege mig mot de Värmländska skogarna och Arvikafestivalen. När vi väl anlänt till campingen och slagit oss till ro kunde vi konstatera att vi bodde på ungefär samma ställe som vi bott på under våra tre tidigare arvikafestivaler, i vissa personers fall rörde det sig till och med om upp emot fem års campande på en radie av ca 100 m.

 

Här följer lite bilder från campingområdet:





Dans till Ice ice baby var en klr höjdare under onsdagsnatten.


Desperata försök att kyla vitt vin i 30 graders värme.


Högtrycket gjorde även att man kunde bra stora solglasögon hela dagarna, sånt tycker jag om.


Lite lätt misär och massa regn möttes vi av när vi vaknade upp på söndagsmorgon. Bara tt packa ihop tältet och springa mot bussen.

Spelningarna:

Rökysopp:

Kan vara en av de bästa spelningarna jag upplevt. Röyksopps dansanta melodier tillsammans med Robyn och Karin Dreijer i en överfylld tältscen där alla bara dansar och dansar, vad mer behöver man? Gillar även kommentaren som fälldes av killen jämte mig på konserten ”Om jag ska dö vill jag dö nu. Jag har blivit frälst, jag tror på Gud!”

 

Frida Hyvönen:

Inte alls så pjåkigt, jag var rädd att spåren från hennes fantastiska album Silences is wild skulle te sig aningen platta och trista live men Frida lyckas få liv i dem även live. Dirty dancing live var en klar vinnare och man fick gåshud när Frida tar i och sjunger om ungdomskärlek och dansträning i Folkets hus källare.

 

(Lånar en bild av Rockfoto.nu då mina egna inte var så mycket att hänga i julgranen)

 

Bob Hund:

Jag har aldrig direkt varit ett fan av Bob Hund, jag har tyckt att de har varit lite för osammanhngande, lite för konstiga och lite för Skånska för mina öron. Jag har flera gånger försök att tycka om Bob Hund, speciellt då jag var i 15 års åldern då var det alltid lite coolt att kunna säga till en kille att man gillade Bob Hund men icke jag kunde inte fastna för dem. Men nu när jag sett dem live är jag beredd att göra ett nytt försök. Thomas Öberg är troligtvis Sveriges bästa mellansnackare. Han kommentar om att deras spelning är till för alla de som betalt fullpris för sina festivalbiljetter och inte nästlat sig in via gästlistor är underbar och när Thomas får med sig hela publiken i låten Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk kan man inte göra mer än att le och gilla läget.

 

 

(Lånar ytterligare en bild av Rockfoto.nu då mina egna inte var så mycket att hänga i julgranen)

 

Depeche mode:

Mina känslor inför Depeche modes konsert är lite delade, visst det var bra men det kunde ha varit bättre. Det var förvisso ingen större överraskning att de inte spelade något från Speak and spell som är mitt favoritalbum med Depeche, jag menar albumet kom 1981 så med andra ord har de rätt att vara trötta på alla synthpoppiga melodier i så väl Just can’t get enought som New life men det förändrar inte det faktum att publikens hopp inför att höra dessa 80 tals dänger fanns kvar. Däremot rev Depeche av både It’s no good och Enjoy the silenc vilket vägar upp frånvaron av de tidigare nämnda låtarna. Allsången och stämningen i publiken under It’s no good är något jag sent kommer att glömma.

 

 

Fever ray:

Måste börja med att erkänna att jag inte såg hela konserten. Det berodde delvis på mina trötta fötter och delvis på att alla andra bangat ur och gått till campingen för att festa. Hur som måste jag säga att jag var lite besviken på vad jag fick uppleva. Visst det är jättecoolt med lasershow och blinkande lampskärmar på scenen men jag vill gärna kunna urskilja den som faktiskt står på scenen också. Samt att basen under spelningen var i mina öron alldeles för hög, vilket även min kropp intygade då det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen på grund av all basvibration. Det kändes mer som att uppleva bas än att uppleva Fever ray och Karins säregna och mörka sång försvann tyvärr helt.

 

(Och jag lånar ännu en bild av Rockfoto.nu)

 

Thåström:

Det som är både bra och dåligt med Thåströms konserter är hans fans, de kommer verkligen från alla håll och kanter,  det är den äldre generationen som fick uppleva  Ebba Grön och som sedan har hållit fast i Thåström, det är nyblivna Emopoppare och det är tämligen blonda fjortonåringar som får mina fördomar satta ur spel då de sjunger med i alla låtar. Thåströms hesa röst och allsången blandas sig när solen går ner över Värmlands skogar och det är helt enkelt fantastiskt. Att han dessutom spelar Vacker död stad och kör Die Mauer som extranummer gör inte direkt saken sämre.

 

 

Kollade även lite på Mars volta och Alice in videoland.

Mars volta: De är bra men lite i brötigaste laget för min smak, att de fick spela på Vintergatan var kanske lite att ta då publiken var knapp.

Alice in videoland: Lite som att träffa en gammal bekant, det är catchy det har alla potential att bli en riktigt bra spelning men varför låter man dem spela kl 13 på dagen? Publiken finns där men är tämligen tillbakadragen och i ärlighetens namn vem pallar att dansa i 30 graders värme före det att gårdagens bakfylla lagt sig?

 

 

 

Precis som många andra vill jag passa på att skriva några goda ord om Jonathan Johansson, hans andra album En hand i himelen släpptes ganska nyligen och som ni kanske minns var jag och kikade på honom då han spelade på klubb Svanen. Hur som har jag hakat upp mig totalt på en av hans låtar som går varm både hemma på stereon och i min mp3 spelare.  Spåret Sent för oss har en fantastisk fin text och dess poppiga toner faller mig precis i smaken. Jag bifogar även texten eftersom Jonathans rullande R må vara charmiga men det är lite svårt att höra vad han sjunger och det är ju synd att låta en så fin text gå till spillo…

SENT FÖR OSS

Och du såg
över oss
dom sjuka fåglarna kom
och jag såg
framför oss
en annan hägring om
våra nya karriärer
våra droger
våra mål
dallra och försvinna

 

Du vill ut
och
dansa
jag vill sjunga fram en väg
som går igenom molnen
och rakt igenom dig
och under discokulan
orkar vi att skratta igen
och vi river hål
i tiden, framtiden

 

När världen går under i en våg av neon
ska vår längtan lossna, lossna från oss

 

Och vi tar på varann
våra sår
våra namn
och vi såg våra val
den kärlek som är kvar
alla berättelser om dom
som gav upp allt
för något som
ändå aldrig kunde fångas

 

Du lyser som ett vakuum
lyser i mig
den tunna silverkanten
borta från de löften
som vi gav
och vi blundar in i tiden
framtiden

 

När världen går under i en våg av neon
ska vår längtan lossna, lossna från oss