TEKNOLOVESONG

I torsdags hade vi våffelkalas i Kålltorp. Våffeldagen var förvisso på onsdagen men bättre sent än aldrig som man säger. Rebecca hade fixat fram Kungsörnens kejsar våffelsmet som visade sig vara en riktigt succé. Våfflorna avnjöts sedan med vaniljglass och drottningsylt, inte helt fel!

 

 

 

Idag vill jag hylla tvserien Skins, egentligen borde denna hyllning ha kommit för länge sedan ja åtminstone år 2007 då serien först hade premiär. Skins kan vara den första serien om tonåringar som har lagt moralkakorna åt sidan. Det dricks alkohol, rökas på och liggs åt alla håll och kanter, gärna med bästa kompisars pojkvänner och tvärtom. Nu menar jag inte att serien automatiskt blir bra för att man skildrar tonåringar som festar saken är den att Skins erbjuder något mer. Det är ett uppvisande av en tämligen dekadent ungdom som tycks ha släppt alla spärrar för att se hur illa det kan gå. Det är en tillvaro långt ifrån den amerikanska bilden av den lyckliga ungdomen och den romantiska ungdomskärleken. Istället får vi se en vardag som är svår att klara av utan alkohol och antidepressiva. Seriens glädjeämnen som lyfter karaktärerna är deras gemenskap men likväl som de njuter av varandras sällskap avskyr de varandra på grund av alla intriger som skapas i gruppen. De två första säsongerna av serien bjuder på förstklassigt drama tillsammans och en rad av så väl gamla som nya popdängor vilket i mina ögon är de ingredienserna som krävs för att skapa en bra serie. I säsong tre är alla förutom en karaktär från säsong ett och två utbytta mot ett nytt gäng som börjar samma high School som sina föregångare. Säsong tre bjuder på lite mer humor och är inte riktigt i klass med säsong ett och två men den är klart sevärd och med tanke på att de även lyckas gestalta vad som skulle kunna vara en realistisk lesbisk kärlekshistoria stiger dens värde i mina ögon. Säsong tre bjuder även på ett rödhårigt tvillingpar vars utseende och kläder är en synupplevelse utan dess like!

 

Här kommer lite bilder från serien:

 

 

Överväger verkligen att låta mitt hår växa ner, färga det mer rött och anta frisyen som tvillingarna har.

 

 

I två dagar har jag varit arbetslös eller mellan jobb som man säger för att det ska låta bättre. Min egen teori kring min arbetslöshet är att vinterkräksjukan är över. Vinterkräksjukan är ju annars känd för att härja extra vilt på förskolor och göra förskolelärare sängliggandes, det är då jag kommer in i bilden och får rycka ut och ta hand om kidsen. Man skulle kunna säga att det är vinterkräksjukan som har betalat min hyra de senaste tre månaderna. Men som sagt just nu går jag hemma och känner mig lite lätt oönskad av samhället då ingen tycks behöva mina pedagogiska tjänster. Min första tanke idag var att jag skulle åka till Valhalla och simma, denna tanke slogs dock ner när jag började utarbeta en ekonomisk kalkyl fram tills den 25 mars. Jag har 172 svenska kronor att leva på fram till den 25 mars om jag inte ska nalla av mina sparpengar vill säga. Mina sparpengar ska helst räcka hela vägen till Amsterdam, Wien och hem igen så det känns som en mindre bra idé att gå lös på dem. I min ekonomiska kalkyl ingång dessutom två klubbesök dels på torsdag då Jonathan Johansson gästar Svanen och dels på lördags då jag vill se Suburban kids with bibical names på Sticky. Jag har dock lyckas utarbeta en plan kring hur jag ska kunna lyckas med detta, om jag inte köper någon öl ute och delar på ett tetrapack med vitt Castillo de Gredos på torsdag och lördag så har jag nästan råd med entrén. Detta bygger givetvis på att jag inte handlar någon mat fram innan helgen och att jag efter helgen helt enkelt biter ihop i två dagar innan lönen seglar in på kontot men jag tror att det kan gå. Ja med andra ord blev det inget Valhalla idag istället blev det till att ta fram vårskorna, vårjackan och bege sig ut på promenad i Slottskogen för att leta efter vårtecken.

 

 

 

Nöjds konditori huserar i två hemskt fina hus, tycker jag.




Avslutade den nyttiga prommenaden med en redig glass.

Idag listar Göteborgs posten de tio viktigaste musikaliska avtrycken från Göteborg. Det är med glädje jag läser att de väljer att lista Karin Dreijer som stadens viktigaste musikexport före Håkan Hellström. Nog för att jag gillar Håkan, frågan är om inte alla Göteborgare gillar Håkan? Men om vi ser till musiken som artisterna har producerat så är det utan tvekan Karin Dreijers alla projekt som till och med har fått de anglosaxiska engelsmännen att gå upp i brygga. I mina öron är det Honey is cool, The Knife och Fever rays klockrena melodier och sinnesegna texter som kommer att stå sig längst. Det är nästan så att jag känner att jag vill skriva ett tackbrev till Göteborgs posten för att de har valt att se bortom Göteborgarnas gullegris Håkan för att lyfta fram kvinnan som gav popparna, syntharna och alla andra låtar där vi alla kunde enas om att detta, detta är bra musik. Sedan ska man givetvis tillägga att Håkan stod för trummandet i Honey is cool så egentligen finns han med både på första och andraplats på listan.

 

Därför tänker jag idag fira med en Karin Dreijer tribute i form av tre youtubeklipp från hennes olika projekt.

Honey is cool - The lion


The Knife - You make me like charity


Fever ray - Keep the streets empty for me

I lördags var det åter igen dags att vandra ner mot Röda sten för att ta del av 90 tals musik, second hand kläder och skoldiscokänslan.


Först hade vi lite förfest hemma hos mig.








Dessvärre glömde jag kameran hemma så jag fick hålla till godo med mobilkameran resten av kvällen där av de ganska suddiga bilderna.


Dj båset var färgglatt värre.




Under lördagsnatten tyckte jag att jag hade hittat världens snyggast klänning i Skoldiscos second hand hörna när jag vaknade på söndagen kändes den inte riktigt lika självklar...

Efter lördagen klubbande ankom vi inte till vårt hostell fören vid sex tiden på morgonen för att inta tre timmars sömn före det att vi var tvungna att packa ihop och checka ut. Susanne och Johanna hade bokat ett rum i ytterligare en vecka av ekonomiska skäl hade de bokat ett enkelrum med en säng. Eftersom jag skulle lämna London kl tre den kommande natten bokade vi ingen mer natt till mig utan bestämde att vi skulle umgås lite mer intimt den sista natten. Efter utchecking och förflyttning av vässkor begav vi oss mot Notting Hill och Portobello road och vilken gata sen! Portobello Road är näst intill evighetslång och bjuder på patsellfärgade hus och på hundratals av små butiker och matställen, känns väldigt pittoreskt och engelskt. Planen var att vi skulle gå till en omtalad marknad som hölls på söndagar på ovan nämnda gata, det visade sig dock att marknaden låg i slutet av gatan med andra ord tog det väldigt lång tid för oss att nå den. Men väl på marknaden shoppade vi loss på broscher, armband, vinylplattor och skinnjackor. Hittade ett stånd där en lagom tjock man i sina bästa år sålde antika smycken, då hans utbud var smått överväldigande tog det väldigt lång tid innan vi kunde bestämma oss för vilka smycken vi skulle ha. Tillbaka på hostellet sov jag middag en timme i vårt gamla rum som fortfarande stod till mitt förfogande efter att jag hade bondat med ”the housekeeper” som städade och fixade i huset han var medelålders och från Fillipinerna och tyckte mycket om att prata om sitt liv och om sin fru som hade lämnat honom för en amerikans kvinna. Han var mycket vänlig och lät mig stanna i rummet tills nio på kvällen efter det gick jag över till Johanna och Susanne där vi inledde ett Gossip girl maraton för att hålla oss vakan till kl tre då jag skulle bege mig av mot flygplatsen.  När jag sagt hejdå till flickorna på Viktoria station tog jag bussen ut till flygplatsen och därefter flyget tillbaka till Säve flygplats.

 

 

Gillar att husen ser ut som små lådor med glass.

 

 

Jag shoppade dessa.

Denna lördag bjöd London på strålande sol och vad som kunde betecknas som vårväder. Vi  begav oss mot stan och hamnade på Appel market där vi spatserade omkring för att sedan slå oss ner på Charles Dickens coffe house och inta lunch. Sista utekvällen i London tillbringades på Feeling Gloomy som kvällen till ära fira The Cures storhet, som ni säkert förstår var jag inte sen med att försöka övertala de andra att vi verkligen borde gå dit. När vi dansat till lite The Cure hits fann vi en australiensare på utsidan av klubben. Han hade bott i Göteborg och kunde höra skillnad på Svenska och Norska vilket vi var ganska imponerad av. Susanne adopterade australiensaren för att han skulle få ta del av bra musik, han hittade även en hemlig väg till vad vi trodde var ett till dansgolv. Vi gjorde entré på det nyfunna dansgolvet som spelade 90 tals hits i stil med Haddaway What is love samt Brittney Spears. När vi skulle hitta tillbaka till det andra dansgolvet visade det sig att det andra dansgolvet ar en helt annan klubb vi hade brutit oss in på men efter att ha spelat dumma Svenskar kom vi tillbaka igen.

 

 

Galet snygg byggnad man borde verkligen bygga fler avlånga hus med glastak.

 

 

 

På Feeling Gloomy fanns det även ett band som gick upp på scenen och mimade sig igenom några låtar och sedan gick av igen, ytterst suspekt.

 

Min sjätte dag i London var en tämligen lugn sådan. Medan de andra tog igen sig på hostellet efter gårdagens alla bravader så gav jag mig ut på tur mot Londons mer centrala delar. Åkte till det gigantiska lyxvaruhuset Harrords och kollade på saker som var alldeles för dyra för min ekonomi . Svängde även förbi Piccadilly circus för att ta lite turistbilder, titta i souveniershoppar och äta den klassiska fish and chipsen. Kvällens tema var hemmakväll med flights of the conchords och choklad.

 

 

Piccadilly Circus

 

 

 

Då gårdagens besök på KOKO gjort oss alla något sega tog det sin tid att komma upp ur sängen och in mot stan. Susanne bestämde sig för att kurera sin förkylning medan jag och Johanna utforskade Notting Hill. Notting Hill bjöd på pastellfärgade hus som var som hämtade från någon saga, Notting Hill bjöd även på mycket goda beagles och kaffe vilket var precis vad vi behövde för att återhämta oss. Tillbaka på hostellet var det bara att hoppa in i duschen och leta fram en ny uppsättning med partykläder för att sedan ladda för ännu en kväll i Londons uteliv. Jag lyckades inte ta några bilder från kvällen men vi hann med att träffa en britt som skulle visa oss vägen till en klubb, väl framme tyckte han dock att vi skulle dricka öl med honom istället så det gjorde vi. Därefter anslöt sig fler britter och vi gick sedan vidare till en klubb som hölls nere i en källare där de spelade 60 tals hits blandat med Blondie och David Bowie. Bra musik och Corona öl gjorde så min kväll. Jag och Johanna hade även en lång konversation med en britt som analyserade människor utifrån deras skor. Jag hade kvällen till ära mina nya dojor även kallade för chokladskorna dessa var han mycket fascinerad över och menade på att de visade på att jag ville sjunga och dansa men inte vågade och att jag därför valde dessa skor men att jag egentligen hörde hemma i en cabaré. Hur väl hans analys stämde vet jag inte riktigt men festlig var den.

 

Vårt hostell.

 

Man skulle ju inte tacka nej till att bo här...

 

Eller i något av dessa hus.

 

 

 

Chokladskorna

 

Redo för utgång

Dag fyra i London startade även den på Camden market, jag och Johanna fortsatte vandringen i fin fina butiker och drack Starbucks latte. När vi kände att tiden började rinna ifrån bestämde vi oss för att överge shoppandet till fördel för turistmål med andra ord begav vi oss till London bridge. Vi hade en förhoppning om att vi även skulle se Big Ben bara vi tog oss till en turistattraktion tyvärr var fallet inte så men vi tog lite bildbevis på att vi sett lite av Londons kulturarv innan vi begav oss hemåt för att ladda för kvällens klubbande. Kvällens utsedda klubb var KOKO som för kvällen skulle bjuda på klubben Propaganda som utlovade Londons bästa indieklubb. Lät ju inte så pjåkigt tänkte vi oss begav oss åt igen mot Camdens kvarter. KOKO var beläget inuti en gammal teater och huserade fortfarande med kristallkronor, sammetsdraperier och balkonger i klassisk teateranda. Klubben hade tämligen anglosaxisakmusikval men å andra sidan kan ju britterna sin pop så vi kunde inte klaga. Fram emot små timmarna bytte de dock dj och spelade lite för mycket dunka, dunka musik för min smak, jag hade sett fram emot att de skulle ta sig an Magnetic Fields tidiga 90 tals hits i slutet av kvällen men så var tyvärr inte fallet. 

London bridge


Flashigt hus vi hittade i närheten av London bridge.




Johanna samt en liten bit av vårt rum.


Jag och en annan del av vårt rum.




Inne på Koko


Glitterregn över dansgolvet.