TEKNOLOVESONG

Förra veckan var jag och Rebecca och såg Gainsbourg ett legendariskt liv och den var precis lika bra som jag hade hoppats på. I januari var första gången jag såg trailern för Gainsbourg - ett legendariskt liv och så fort jag sett trailern började väntan och nedräkningen till filmens premiär. I filmen får vi följa det som troligtvis är fransmännens mest legendariska musiker, Serge Gainsbourg. När filmen tar sin början är Serge eller Lucien som var hans riktiga namn bara en pojke i åtta års åldern men trots sin unga ålder konverserar han med vuxna som att han vore  deras jämlike samt intresserar sig för kvinnor och kärlek. Mellan hans barndom och vuxna liv växer det fram ett alterego hos Serge som i filmen gestaltas av en man som är lik Serge men med lång näsa, långa fingrar och gigantiska öron. Serge alter ego för alltid en dialog med Serge och övertalar honom att göra de varse olika saker. Han försöker under filmens gång att göra sig av med sitt alter ego men figuren kommer ständigt tillbaka och knackar på dörren med sina långa fingrar. Serge alla kärlekshistorier tar givetvis stor plats i filmen, stundtals blir det kanske lite väl mycket bara bröst och avklätt men det sker alltid på ett smakfullt vis och å andra sidan så är det nog få som inte uppskattar att se en kopia av Brigitte Bardot dansa runt i ett lakan på en flygel. Efter sin korta kärleksaffär med Brigitte möter Serge Jane Birkin som även hon gestaltas med klara likheter till originalet. Serge och Janes komplicerade kärlekshistoria tar sedan sin början och efter den delen tar vid i filmen är det svårt att hålla tillbaka tårarna för det är så vackert filmat, manuset är perfekt, franskan flödar och musiken är underbar. Gainsbourg ett legendariskt liv är helt enkelt ett två timmars myller av allt jag tycker om i form av  raka luggar, klänningar, musik, atmosfär m.m. Så jag kan bara tacka och ta emot för att Eric Elmosnino gjort en sådan fantastik film.

Dessvärre är det svårt att hitta en trailer över filmen som gör sig rättvis och finns med undertext så här kommer två små smakprov istället.

I lördags inledde jag filmfestivalens filmtittande med att se The white stripes, the great northern lights som var en oerhört fin film. Filmen handlar om när The whtie stripes ger sig ut på turné i Canada och till varje stad de kommer till gör de en liten förkonsert före sin stora konsert. Dessa små förkonserter kan äga rum på en buss, på en båt, på ett ålderdomshem, på ett café osv. Förutom att visa udda framträdande med bandet ges även intervjuer där Jack försöker förklara att Meg visst får prata i deras intervjuer vart på Meg kontrar med att säga att hon är en mycket tyst person. Detta visar sig också i och med att Meg yttrar runt tre meningar i hela filmen och när hon öppnar munnen blir det text till för hon pratar så låg. Jag hade en liten förhoppning att filmen skulle reda ut lite av all mystik kring The whites stripes påstådda syskonrelation kontra att det sägs att de varit gifta mellan 1996 till 2000 men tji fick man där då deras relation främst målas upp som en starkt vänskapsrelation och inga frågor på temat besvaras. Filmen flörtar också med allas oss som har en viss svaghet för svartvitt foto då filmen växlar mellan att filmas i svartvitt och i färg. Bandets färger, svart, vitt och rött har även de en central roll i estetiken.

Svartvitt klipp där bandet vandrar runt på en kyrkogård och en strand som jag tycker är oerhört fint

För tillfället har jag snöat in på den svenska humorserien Kvarteret skatan, jag sitter numera hemma och skrattar högt för mig själv åt inprincip alla sketcherna. Det är något med hur de lyckas driva med den totala Svenskheten och vardagstristessen som tilltalar mitt sinne för humor till fullo. Sketcherna ligger ofta precis på gränsen för vad jag själv finner som okej att driva med men kanske är det också därför det blir så fruktansvärt roligt. Här kommer några av mina favoritklipp från Kvarteret skatan:

Idag vill jag hylla tvserien Skins, egentligen borde denna hyllning ha kommit för länge sedan ja åtminstone år 2007 då serien först hade premiär. Skins kan vara den första serien om tonåringar som har lagt moralkakorna åt sidan. Det dricks alkohol, rökas på och liggs åt alla håll och kanter, gärna med bästa kompisars pojkvänner och tvärtom. Nu menar jag inte att serien automatiskt blir bra för att man skildrar tonåringar som festar saken är den att Skins erbjuder något mer. Det är ett uppvisande av en tämligen dekadent ungdom som tycks ha släppt alla spärrar för att se hur illa det kan gå. Det är en tillvaro långt ifrån den amerikanska bilden av den lyckliga ungdomen och den romantiska ungdomskärleken. Istället får vi se en vardag som är svår att klara av utan alkohol och antidepressiva. Seriens glädjeämnen som lyfter karaktärerna är deras gemenskap men likväl som de njuter av varandras sällskap avskyr de varandra på grund av alla intriger som skapas i gruppen. De två första säsongerna av serien bjuder på förstklassigt drama tillsammans och en rad av så väl gamla som nya popdängor vilket i mina ögon är de ingredienserna som krävs för att skapa en bra serie. I säsong tre är alla förutom en karaktär från säsong ett och två utbytta mot ett nytt gäng som börjar samma high School som sina föregångare. Säsong tre bjuder på lite mer humor och är inte riktigt i klass med säsong ett och två men den är klart sevärd och med tanke på att de även lyckas gestalta vad som skulle kunna vara en realistisk lesbisk kärlekshistoria stiger dens värde i mina ögon. Säsong tre bjuder även på ett rödhårigt tvillingpar vars utseende och kläder är en synupplevelse utan dess like!

Här kommer lite bilder från serien:

Överväger verkligen att låta mitt hår växa ner, färga det mer rött och anta frisyen som tvillingarna har.

I tisdags var jag och såg det som troligtvis kommer att bli den mest omtalade filmen år 2008 det vill säga Control. För er som inte känner till storyn angående Control så handlar den om Ian Curtis liv och är baserad på den bok som han fru gav ut efter hand självmord år 1980. Ian Curtis liv är helt enkelt som gjort för en filmatisering då det innehöll alla de ingredienser som bidrar till en smaskig tragedi så som rockmusik, vägen mot framgång, struliga kärleksförhållanden, depression och som grädde på moset en svårhanterlig sjukdom i detta fall epilepsi. Att sedan musikvideo regissören och fotografen Anton Corbijns tar sig an fotot i filmen kan ju helt enkelt bara göra att filmen blir till en estetisk orgasm för ögonen. Det var länge sedan jag skådade så snygga bilder i en film som i Control det är en ren njutning att sitta i biosalongen och inta bilder av så väg dystra höghus i staden Macclesfield så väl som mer livfulla bilder från det som ska illustrera Joy Divisions liveframträdanden i slutet av 70 talet och just det ja nämnde jag att filmen är helt i svartvitt vilket bygger på känslan av vemod och desperation på ett alldeles ypperligt vis. Filmen är två timmar lång och någonstans i mitten blir det lite mycket velande när Ian ska försöka komma underfund med om han ska hålla fast vid sin ungdomskärlek Debbie som även är hans fru eller om han ska ge efter för sin nya kärlek Annik. Men förutom den lilla detaljen är Control ett oerhört snyggt, bra och gripande porträtt av en ung fundersam man som kom att bidra till en bit av musikhistorien och som i sin tur har inspirerat mänger av andra musiker.  Filmen man måste se år 2008 är redan här så beger er mot biosalongerna eller ta till andra mindre lagliga metoder och insup Control redan nu!

Kanske är det så att man blir mer nostalgisk av sig i jultid eller så är jag enbart i ett stort behov av att få känna av 90 talet igen, hur som helst har jag åter igen snöat in på Ally McBeal. Det må vara mitt tredje återfall men ack serien blir bara bättre och bättre. Dessutom är det en viss skillnad på att se den när man är 12 år och 18 pr plötsligt förstår man alla skämten och numera tycker jag inte alls att Ally är velig i sina förhållanden. Jag fullkomligt avgudar Allys neurotiska sidor och hennes drömmande personlighet. Att serien kommer att spåra ur i sista säsongen i form av att Jon Bon Jovi får en roll som rörmokare behöver jag kanske inte skriva allt för mycket om men just nu sänder tv4+ Ally varje dag kl 18.00 och jag sitter som klistrad. Så om det är fler som vill bättre på sitt tv serie beroende och stilla nostalgin rekommenderar jag en tripp tillbaka till serien som gjorde att take away latte och cappucino kom till Sverige och se nu i början innan det går utför som, sagt.