TEKNOLOVESONG

Fredagen:


Rebecca och Angelica laddade med sombreron vs partyglasögon när vi skulle göra entré på festivalområdet.



WOWtecknet



Vi kollade in Beirut. Tyvärr vard et inget vidare ös i pubilken och vår pepp på att stå och gunga med till  beiruts circusinspirerademusik uteblev. 


När Band of horses spelade var gott om publik.  De spelade dessutom The Funeral vilket gav mig gåshud så fint var det. För er som missade det kan man titta och lyssna här:




Goa och glada under Robyn




Under Robyn fylldes himmeln av konfetti. För övrigt var det en mycket  bra konsert jag har alltid haft svårt för Robyn men live var hon riktigt bra eller så kanske min nyfunna hype av henne berodde på att Lykke Li, Kleerup och Rökysopp gästade konserten.


Vi kollade lite på Antony and the Johnsons


Rökysopp gjorde en spelning som var nästan lika bra som under Arvikafestivalen en månad tidigare.


Jag och Angelica var peppade som få under Rökysopp.

Lördagen:

Efter gårdagens röj på Rökysopp och efterfesten på Linnegatan var jag tämligen mör när jag vaknade till liv på lördagen men det vara bara till att bita ihop och kl 13.00 åter infinna sig i Slottsskogen för att åtnjuta Patrick Wolfs framträdande. Jag vet inte vart jag ska börja för att beskriva Patrick Wolfs liveframträdande, han driver med sin egen divighet genom att börja sminka sig på scen och fälla kommentaren "Jag kan inte sjunga om jag inte är snygg". Det är något med Patrick utseende och hans fördjupningar i det androgynamodet och sin lek med så väl glitter och omväxlande hårfärger som gör att så väl tjejerna som killarna vill ha honom. Nu är det ju dock känt att Patrick själv föredrar män men det hindrar inte alla kvinnorna i publiken från att skrika högt vid åsynen av honom. Patrick kommenterade även sitt senaste Sverigebesök som var år 2007 på Arvikafestivalen, då han under låten Tristan klädde av sig helt näck och frågade om vi ville föda hans barn. Hans kommentar till detta var att han då var ung och dum och att det inte skulle bli något naket under dagens konsert men att han nu skulle framföra Tristan. Egentligen räcker det kanske så, jag tycker att allt som Patrick Wolf gör är fantastiskt och att hans fantastiska röst och scenspråk är fulländat jag hade kunnat betala en hel Way out westbiljett för att enbart se Patrick Wolf.

 

Arnar och Rebecca fixade pannkakor.

Mums!



Sen gick vi och tittade på Olle Ljungström. Lyckades inte ta någon bra bild så istället lånar jag en bild från Rockfoto.nu. Olle verkade lite skröplig när han gjorde entré med sin käpp på scenen. Men då han spelade både En apa som liknar sig, Det betyder ingenting och Nått för dem som väntar så var jag fullkomligt nöjd.


Sen började det regna då smet vi in i kollektivet på Linnégatan och peppade inför Lily Allen.


Lily Allen levererade en grym spelning där hon hann med att göra covers på både Kaiser chiefs Oh my good och Britney Spears Womanizer. Annars var lyckan totalt då hon som extra nummer körde min favoritlåt från nya albummet Not Fair.


Tämligen peppade under Lily

Jag hade tänkt skriva ett jättebra inlägg om Way out west som bekant ägde rum förra helgen dock blev jag förkyld och därför känns det som att huvudet är fullt av gröt så därav kan jag inte skriva något vettigt. Skjuter Way out west inlägget på framtiden och visar istället bilder på saker jag spenderar min lön på:

 

Små byråer

 

Skor. De hundtandsmönsterade är dock en present så där kan man säga att jag gick plus på kontoto, nya skor men pengarna kvar.

Ibland när jag har lite tråkigt brukar jag roa mig med att titta på följande bildserie:

Jag har nu inlett peppandet inför Way out west, detta innebär att jag enbart lyssnar på band jag planerar att se under festivalen. Däremot har peppen stannat på en artist för tillfället nämligen Olle Ljungström. Jag har förvisso redan bevittnat Ljungströms framträdande en kall vinterkväll i konserthuset tillsammans med ett stort antal berusade medelåldesmän. Jag och Emilia var mycket fascinerade över den höga medelåldern då vi själva var femton år gamla, att publiken sedan intagit en hel del rödvin i väntan på Ljungström framträdande samt det faktum att vi inte skulle bli serverade rödvin på krogen fören tre år senare gjorde att vi kände oss något malplacerade. Nu är vi som sagt lite äldre och jag är redo att se Ljungström på scen ännu en gång. Faktum är att ju mer jag lyssnar på honom desto bättre blir han. Jag och Ljungström har haft en paus från varandra under några års tid nu men nu känns det som att återse en kär gammal bekant, hans poppiga melodier i kombination med egensinniga och lätt melankoliska texter är lika bra nu som då, kanske har de till och med blivit lite bättre med åren.

När ens vänner lever livet på Emmabodafestivalen och man själv är hemma och jobbar då är det  tur att man har fått festivalte i present av sin mamma.

Förra veckans ledighet spenderade jag delvis i Alingsås. Himla mysig stad det där!





Mamma


Jag


Ordentliga bakverk på Café Storken.




Vi gjorde ett försök att sitta ute dessvärre vard et både blött och kallt.


Men sedan kikade solen fram