TEKNOLOVESONG

Efter att ha tagit sovmorgon och testat oss igenom ett antal klädkombinationer hämtade från hostellrummets tre inneboendes resväskor redo att bege oss mot Camden. Eftersom jag och Johanna för första gången upplevde Camden var vi lyriska över alla intryck vilket gjorde att det tog oss x antal timmar att nå fram till den bästa delen av marknaden som bestod av The horse tunnel market där det kryllade av roliga butiker som innehöll allt från konst, vinylskivor, restauranger till smycken och kläder, kanske mest kläder i och för sig men det låter ju bättre om man håller fast vi attd et faktiskt fanns andra produkter där också. jag gjorde ett försök att fota de fina vintagebutikerna som fanns inne i The horse tunnel market men de blev mycket upprörda när jag tog fram kameran och sedan noterade jag alla lapper där det stod "No photos, please!" Dock hade klockan blivit ganska mycket innan vi lyckades nå The horse tunnel market och när butikerna stängde igen för dagen hade vi långt ifrån stillat vårt Camdenbehov och enades om att återvända i dagen därpå. Kvällen tillbringades på vårt hostellrum där vi värmde brownies och hade Gossip Girl maraton.

 

 

 

 

 

 

Shock hade inte mycket att komma med mot den här butiken...

 

 

Krama en häst.

 

Det var tänkt att dagen skulle ägnas åt klassiska turistattraktioner så som att åka turistbuss utan tak, vi gav dock upp den planen när biljetterna kostade nästan 300 kr. Dessutom är ju alla Londons bussar dubbeldäckare vilket ger bra utsikt även på kollektivtrafikkortet. Bristen på busstur gjorde att vi började vandra längs med Oxford street där vi kom att fasta på Primark. Primark är troligtvis Storbritanniens svar på GEKÅS fyllt med köpglada turister dock var deras utbud av klänningar och accessoarer inte helt fel vilket gjorde att besöket tog sin tid. Vår vandring längs med Oxford street blev lång och när vi hade planer på att bege oss hemåt hittade vi ett fyra vånings Top shop och ja sen var det kört igen. Väl tillbaka på hostellet tillagade vi kulinarisk måltid bestående av nudlar och kyckling curry från konservburk. För att varva ner från vår hektiska dag på Oxford Street besökte vi en mysig kvarterskrog, vinet flödade och lika så gjorde diskussionerna om allt från ödet till genus.

 

 

Susanne ringde på annoner som Svenska flickor hon fann inne i telefonkiosken.

 

Susanne testar sina nya skinbrallor.

 

Budget måltid.

Johanna kirrade myspys, vi hade inget bord på rummet men att äta på golvet går det också, speciellt om man har en kökshandduk som duk.

 

De två första nätterna var det galet varmt i vårt rum, här ser vi en demonstration på hur varmt det var, in med huvudet i frysen!

 

Pinglor!

 

Jag helt enkelt


Jag får lite Sex and the city vibbar av den här bilden, vem som skulle likna vilken karaktär tänekr jag inte ens skriva.









När man köper tunnelbanekort i London får man med en snygg plastficka att förvara kortet i. Så för alla Svenskar med hemlängtan är det bara att rota fram sitt kort för att bli påmind om fosterlandets färger.

Igår återvände jag efter min tripp till London. I en veckas tid har jag strosat runt i vintagebutiker, tittat på alla Londons pastellfärgade hus och dansat mig trött till brittpop på stadens dansgolv. Till följd av min vistelse i den stora staden kommer det nu att följa en rad blogginlägg från den gångna veckan.

 

London dag 1:

 

Jag flyger med Ryan air till London och kommer fram tryggt, lokaliserar buss från flygplatsen in till staden och tänker att det inte kommer bli några som helst problem att hitta till hostellet där Johanna och Susanne redan befinner sig, men ack så fel man kan ha. Jag frågar vart jag lämpligen bör stiga av bussen för att på snabbast möjliga vis nå stadsdelen Kilburn får svar att jag bör gå av på West end bus station. Det visar sig dock att West end bus station är en ytterst liten busshållplats som enbart består av en pinne i marken och jag tänker givetvis att här kan det ju inte vara och åker glatt vidare.  Efter två timmars bussfärd i rusningstrafik når jag Victoria station i de mer centrala delarna av london väl där lokaliserar jag tunnelbanan, köper biljett, får tunnelbanekarta och ser ut min resväg. Jag är mycket nöjd över hur enkelt det var att ta sig ann Londons tunnelbanesystem till dess att det visar sig att det är spårarbete på just den linjen jag ska åka. Jag får reda på att jag ska åka till en annan hållplats och ta ersättningsbuss, når hållplatsen men går det någon ersättningsbuss, icke! Tar reda på en annan station vart ifrån det ska gå bussar till Kilburn, tar mig dit, hittar buss, läser på hållplatsen att bussen ska gå till Kilburn går glatt på. Efter ca 30 mins bussfärd stannar bussen på ändhållplatsen och det visar sig att jag har åkt åt fel håll. Tydligen visar alla hållplatser i London även på vart bussen kommer ifrån och inte enbart åt vilket håll den går åt. Bara att ta näsa buss tillbaka helt enkelt, nästa buss åker förbi mig, jag har givetvis missat den lilla detaljen om att man måste gå ut i gatan och vinka på bussen för att den ska stanna på hållplatsen. Efter ca 30min kommer nästa buss jag hoppar på och når slutligen Kilburn, sammanlagd restid ca 6 timmar.

 

Väl framme har Johanna och Susanne kirrat middag vilket jag var mycket tacksam över. Efter att ha intagit lite föda åker vi mot Camden för att uppleva lite pubhäng. Vi hittar en pub som kvällen till ära har en tillställning som heter Goldmine där en rad brittiska popband spelar. Vi varvar ner med öl och livemusik för att sedan somna gott på vårt hostell.

 

 

I väntan på bussen tillbaka åt rätt håll hittade jag det här fina huset.

 

Vi leter efter lämplig pub.

 

Susanne hittade en flaska som matchade hennes tshirt.

 

 

Random brittiskt popband, minns dock ej vad de hette men bra var de!

Idag har jag återigen avverkat en dag inom Göteborgs kommunala barnomsorg, den här dagen har dock varit en mindre bra sådan. Vi är två personal efter kl 14 och då har man oftast hand om femton barn eller fler. Idag hade de planerat rasterna dåligt så jag blir själv med alla kidsen i trettio min, detta går bra eftersom sju av dem sover middag, lugnt tänker jag och fortsätter att bygga med lego. Men vad händer, ett kiddo vaknar jag tar upp honom medan jag bär in honom i ett annat rum vaknar de andra sex kidsen. Emily är nu lämnat ensam med sju stycken kids på 1-2 år som växlar mellan att a) skrika b) ha kuddkrig. De andra åtta barnen är i köket och leker fjärilar, låter kanske som en fredlig och stillsam lek men det är det inte, tro mig. Ungefär när jag är redo att ringa 112 för hjälp kommer den andra personalen tillbaka och vi får kasta fram pannkakor för att lugna kidsen.

 

Min roll som pedagog går för övrigt jättebra (eller inte). Finns en 3 årig pojke som är mycket charmig eller jag tycker att han är charmig eftersom han har en välklippt lugg och hängslen och bruna små pillemariska ögon, hur som förra veckan satte jag som i projekt att lära honom säga Emily. Först pekar han på mig och säger ”Vad är det?” Jag listar ut att han menar min klänning jag förklarar att det heter klänning, han upprepar. Idag frågar jag honom igen ”Vad heter jag?” vart på han svarar ”Klänning”.  Så nu mera är jag fröken klänning.

I lördags hade jaglite förfest hemma hos mig och min samling med 70 tals glasögonbågar kom åter igen väl till pass. För er som missade storyn kring glasögonbågarna så kommer de från den förskola där min moder arbetar, en förälder till ett av barnen arbetar som optiker och kunde därför skaka fram festliga bågar till kidsen att leka med. Att min moder sedan valde att ge bågarna till mig istället är bara en parantes. Efter förfesten hamnade jag på skoldisco där jag fick chans att dansa tryckare och sjunga med i soundtracket till Flashdance med andra ord, det är här ni kan läsa in att jag var nöjd med tillvaron. Efter mina äventyr på skoldisco hamnade jag i Masthugget på studentpubb där försökte jag lära mig westsidetecknet vilket var dömt att misslyckas då jag snabbt insåg att mitt långfinger och ringfinger helt enkelt inte han krokas samman.  Efter att ha upplevt lite av den kränkande realiteten i form av insikt i att jag helt enkelt inte kan bli en gangster så bar det av hemåt och mina upplevde lite av helvetets kval då de gick i alla masthuggets trappor.

 

Söndags spenderas i Lindomme där det hölls ett födelsedags / pyjamas party. Pizza, läsk, kakor samt filmmarathon med Clueless, Pans labyrint och Ronja rövardotter med andra ord var jag fullkommligt tillfreds även med söndagen.

 

Här följer lite bilder från kvällen:

Förra veckan var jag och vikarierade i en skola där jag mötte Tant Eva. Tant Eva började med att säga att hon ville bli kallad för just Tant Eva. Tant Eva skulle egentligen ha gått i pension för ett tag sedan men hade på något vis dröjt sig kvar i skolans värld och var nu inkallad för att läsa sagor för 6 åringar lite då och då. Dagen till ära bestod 6 åringarnas lärarkår av Tant Eva, mig och en till vikare som även hon var 20 + tjej som vikarierade på skolor i väntan på bättre tider och sin utlandsresa.  Tant Eva var mycket fascinerad över mina kläder och mitt hår vilket hon hade en lång utläggning om när vi passade kidsen ute på gården.

 

Tant Eva -  ”Du har så fräckt hår! Och så fräcka skor! Ja du är liksom fräck! Ungdomar nu för tiden ni har så mycket roliga kläder. Titta på oss som jobbar här, se så tråkiga vi ser ut, vi bara går runt här i svarta och gråa kläder dagarna i enda. Men ni ungdomar, det finns hopp för er! Ni måste fortsätta med det här, fortsätta att klä er propert, ni får inte sluta med det! Du förstår det är så roligt när ni ungdomar kommer hit och muntrar upp stämningen. ”

 

Tant Eva var helt klart en dam i min smak, även om hon var något förvirrad och hela tiden glömde av vilken tid vi skulle ringa in kidsen till nästa lektion men det hör ju inte hit.