TEKNOLOVESONG

Någon gång under högstadiet kom jag och Emilia över filmen Drop dead gorgeous och vi skrattade så att vi grät. Jag minns att vi såg den alldeles för många gånger för det faktum att en skönhetsdrottning brinner upp i en gigantisk svan i papir maché från Mexico är så hysteriskt roligt och att en av deltagarna i skönhetstävlingen är specialist på hundskall. Hela filmen skämtar med alla high school stereotyperna på ett tragikomist sätt samtidigt som humorn hela tiden ligger på gränsen till att bli för plump och vulgär. Att man gör en morbid komedi i dokumentärstil där man driver med den amerikanska drömmen är fortfarande ett riktigt bra koncept till en film. Ikväll såg jag om Drop dead gorgeous och jag skrattade fortfarande lika mycket åt den. Trailern visar dock inte filmen från sin bästa sida så jag rekommenderar att man ser hela filmen på studs!

Man blir så glad och pepp på att gå ut när det ser ut såhär utanför fönstret.


En liten snöhög.

Rebecca sa ta med något ätbart, vad vi inte visste när vi köpte prinskorv och halloumiost var att det vankades en ordentlig buffé.


Fiskmåsen vaktade tvn medan Darin framförde sitt bidrag i melodifestivalen.


Arnar och Rebecca som utklassade oss andra i lappleken. Medan vi satsade på att skriva lätta personer att beskriva så som Henrik Berggren, Lily Allen och Kristan Luuk, var det vissa som skrev okända harry Potter karaktärer och längdskidåkare.


Bias och Kristan i lappleken.

När man återupptäcker en sån här gammal hit ångrar jag lite att jag inte läste franska i grundskolan eller på gymnasiet. När jag tänker efter känns det som att den här låten gick ganska varm på fester under första eller andra året på gymnasiet, var det så eller är det en efterkonstruktion?

När ungdomar mördar andra ungdomar i Göteborgs förorter och när ungdomnar sätter förorten i lågor samtidigt som de visar sitt förakt mot polisen och brandkåren genom att kasta sten på dem, då undrar man lite över hur det är fatt med världen? Framför allt undrar jag hur det är fatt med förorten och alla de bostäder som skulle bygga bort trångboddhet och bostadsbrist på 60 och 70 talet. Det vi ser idag är ett segregerat Göteborg där dekadensen i högsta grad har nått ut till ungdomnarna i förorten. Lågkonjektur, nerlagda skolor och så vidare verkar ha satt sina spår i oprovocerat våld mot jämgamla och ett förakt för samhällsmaskineriet.  Det är dags att ta debatten om hur vi ska rusta upp förorten och det är dags att se över hur man skapar en trygg miljö och en meningsfull tillvaro för dess invånare. Så länge arbetslösheten stiger, socialbidragen blir fler och skolorna stängs är det svårt att se en meningsfull tillvaro. En meningslöshet som troligtvis kommer att leda till att fler unga människor mister livet helt i onödan.  I fallet av Per Nordqvist död känns det ironiskt nog som att fans favoritband hade helt rätt när de yttrade följande rader i Shoreline:

 

ever since i was eight or nine.
i've been standing on the shoreline
all my life i've been waiting for something lasting

oh this town kills you when you are young

För uppenbarligen så dödar den här staden dig när du är ung.

Kaffe är gott men i fina koppar blir det lite godare.

Igår firade jag och Bias den officiella 1års dagen av vårt förhållande. Ser redan fram emot fler års jubileum då vi bestämde att det blir en flaska champange för varje år och när vi inte orkar sätta i oss all champange själva blir det stor fest.



(Och nej vi kör inte matchande kläder jämt när bilden tog var vi utklädda till The white stripes)

I veckan gick jag en sväng på Myrorna och hittade den här klänningen, efter ca 10 sekunders överläggning fick den följa med hem till garderoben.

Det är väldigt få saker jag gillar med vintern. För det mesta tycker jag att den är en plågsamt lång sträcka fram till våren. Jag hatar att frysa och framför allt hatar jag att ha på mig praktiska kläder som är varma. Jag tycker att det är kul med snö i kanske två dygn sedan går jag mest runt och väntar på att den ska försvinna. Jag kan till och med ta gråmulet väder i flera månader bara det är plusgrader utomhus. Men så ibland så har vintern sina stunder, t.ex. när snön ligger fint på träden så att de ser ut att vara hämtade från historien om Narnia eller när någon bygger söta snögubbar på min gård.

Ikväll sitter jag hemma och lyssnar på det här medan jag kurerar mig från gårdagens vistelse på Svanens dansgolv.

I lördags inledde jag filmfestivalens filmtittande med att se The white stripes, the great northern lights som var en oerhört fin film. Filmen handlar om när The whtie stripes ger sig ut på turné i Canada och till varje stad de kommer till gör de en liten förkonsert före sin stora konsert. Dessa små förkonserter kan äga rum på en buss, på en båt, på ett ålderdomshem, på ett café osv. Förutom att visa udda framträdande med bandet ges även intervjuer där Jack försöker förklara att Meg visst får prata i deras intervjuer vart på Meg kontrar med att säga att hon är en mycket tyst person. Detta visar sig också i och med att Meg yttrar runt tre meningar i hela filmen och när hon öppnar munnen blir det text till för hon pratar så låg. Jag hade en liten förhoppning att filmen skulle reda ut lite av all mystik kring The whites stripes påstådda syskonrelation kontra att det sägs att de varit gifta mellan 1996 till 2000 men tji fick man där då deras relation främst målas upp som en starkt vänskapsrelation och inga frågor på temat besvaras. Filmen flörtar också med allas oss som har en viss svaghet för svartvitt foto då filmen växlar mellan att filmas i svartvitt och i färg. Bandets färger, svart, vitt och rött har även de en central roll i estetiken.

Svartvitt klipp där bandet vandrar runt på en kyrkogård och en strand som jag tycker är oerhört fint

 

 

The whites stripes cover på Dolly partons Joles som spelas i filmen och som helt enklet är en grymt bra cover.

Helgen har minst sagt varit fyllt utav festligheter. I fredags gick jag och Bias på invigningsfesten av filmfestivalen där vi tittade på Makthaverksna, Daniel Gilbert. Ingenting, Fontän och Maskinen. Såg även Leif Pagrotsky, Christer i p3 och Kitty skymta förbi i vimlet. Kvällen avslutades med dansa till London Calling och Heart av glas vad mer kan men begära av en kväll egentligen?

 

Lördagen blev lite stressad då vi upptäckte att The White stripes filmen inte alls gick på Draken utan på Bergakungen samt att Bias inte hämtat ut sina biljetter till filmfestivalen. Men genom att synka Vässtrafiks tidtabeller i mobilen och lite vilja så hann vi i tid till filmen. Efter filmen var det bara att åka hem slänga i sig lite mat och sen påbörja förvandlingen inför Max 20 års fest med filmtema. Jag blev Alice i underlandet och Bias hattmakaren. Så gott som alla festdeltagarna hade verkligen gått in för temat vilket var väldigt roligt. Vid halv ett tiden kom vi på att det skulle vara så festligt att gå ut och klubba i våra outfits med andra ord satte vi oss på 11an, inledde peppen med allsång till ”Yes sir i can boogie” och sen gick vi ut och dansade till Broder Daniel klassiker. Sammanfattningsvis kan man bara säga att det var en himla fin helg.

 

Här kommer lite bilder från helgen:

Makthaverskan

Daniel Gilbert

Ingenting

Fontän

Maskinen

Hattmakaren

Alice

Charlie Chaplin

Mimmi pigg och Coco Chanel

Watson och Sherlock Holmes

Dorothy

Wolverine