TEKNOLOVESONG

Jag har nu inlett peppandet inför Way out west, detta innebär att jag enbart lyssnar på band jag planerar att se under festivalen. Däremot har peppen stannat på en artist för tillfället nämligen Olle Ljungström. Jag har förvisso redan bevittnat Ljungströms framträdande en kall vinterkväll i konserthuset tillsammans med ett stort antal berusade medelåldesmän. Jag och Emilia var mycket fascinerade över den höga medelåldern då vi själva var femton år gamla, att publiken sedan intagit en hel del rödvin i väntan på Ljungström framträdande samt det faktum att vi inte skulle bli serverade rödvin på krogen fören tre år senare gjorde att vi kände oss något malplacerade. Nu är vi som sagt lite äldre och jag är redo att se Ljungström på scen ännu en gång. Faktum är att ju mer jag lyssnar på honom desto bättre blir han. Jag och Ljungström har haft en paus från varandra under några års tid nu men nu känns det som att återse en kär gammal bekant, hans poppiga melodier i kombination med egensinniga och lätt melankoliska texter är lika bra nu som då, kanske har de till och med blivit lite bättre med åren.