TEKNOLOVESONG

Idag har jag återigen avverkat en dag inom Göteborgs kommunala barnomsorg, den här dagen har dock varit en mindre bra sådan. Vi är två personal efter kl 14 och då har man oftast hand om femton barn eller fler. Idag hade de planerat rasterna dåligt så jag blir själv med alla kidsen i trettio min, detta går bra eftersom sju av dem sover middag, lugnt tänker jag och fortsätter att bygga med lego. Men vad händer, ett kiddo vaknar jag tar upp honom medan jag bär in honom i ett annat rum vaknar de andra sex kidsen. Emily är nu lämnat ensam med sju stycken kids på 1-2 år som växlar mellan att a) skrika b) ha kuddkrig. De andra åtta barnen är i köket och leker fjärilar, låter kanske som en fredlig och stillsam lek men det är det inte, tro mig. Ungefär när jag är redo att ringa 112 för hjälp kommer den andra personalen tillbaka och vi får kasta fram pannkakor för att lugna kidsen.

Min roll som pedagog går för övrigt jättebra (eller inte). Finns en 3 årig pojke som är mycket charmig eller jag tycker att han är charmig eftersom han har en välklippt lugg och hängslen och bruna små pillemariska ögon, hur som förra veckan satte jag som i projekt att lära honom säga Emily. Först pekar han på mig och säger ”Vad är det?” Jag listar ut att han menar min klänning jag förklarar att det heter klänning, han upprepar. Idag frågar jag honom igen ”Vad heter jag?” vart på han svarar ”Klänning”.  Så nu mera är jag fröken klänning.