TEKNOLOVESONG

Idag lyssnar jag på det som jag anser borde bli en modern klassiker nämligen Your Love Alone Is Not Enough med Manic Street Preachers feat Nina Persson. Låten som kom år 2007 gick förvisso ganska varm på P3 men i mina öron fick den inte den uppmärksamhet den förtjänade. När en sådan här catchy duett levereras tillsammans med den allsköna Nina Persson är det dags att hypa på riktigt och göra en notering till listan över 00 talets hittills bästa låtar.

Idag listar Göteborgs posten de tio viktigaste musikaliska avtrycken från Göteborg. Det är med glädje jag läser att de väljer att lista Karin Dreijer som stadens viktigaste musikexport före Håkan Hellström. Nog för att jag gillar Håkan, frågan är om inte alla Göteborgare gillar Håkan? Men om vi ser till musiken som artisterna har producerat så är det utan tvekan Karin Dreijers alla projekt som till och med har fått de anglosaxiska engelsmännen att gå upp i brygga. I mina öron är det Honey is cool, The Knife och Fever rays klockrena melodier och sinnesegna texter som kommer att stå sig längst. Det är nästan så att jag känner att jag vill skriva ett tackbrev till Göteborgs posten för att de har valt att se bortom Göteborgarnas gullegris Håkan för att lyfta fram kvinnan som gav popparna, syntharna och alla andra låtar där vi alla kunde enas om att detta, detta är bra musik. Sedan ska man givetvis tillägga att Håkan stod för trummandet i Honey is cool så egentligen finns han med både på första och andraplats på listan.

 

Därför tänker jag idag fira med en Karin Dreijer tribute i form av tre youtubeklipp från hennes olika projekt.

Honey is cool - The lion


The Knife - You make me like charity


Fever ray - Keep the streets empty for me

Jag har insett att min orientering inom fenomenen populärmusik inte går framåt, den går snarare bakåt. Om jag rannsakar vilka band jag lyssnar på nu och vilka jag lyssnade på för fem år sedan inser jag att det inte har hänt speciellt mycket. Det mesta låter egentligen ganska lika men så kanske det är det som är charmen med sen så kallade indiepoppen, igenkännande och lagom gnälligt. I min regreation bakåt mot mina tidigare favoritlåtar och favoritartister hittade jag idag något av ett guldkorn. När jag satt på en kall spårvagn i morse och det fortfarande var mörkt ute slumpade min mobil fram Patrick Wolf och låten Paris till mig. Jag vet egentligen inte vad det är som gör att jag gillar låten men det kan vara något i det surrealistiska mötet mellan medelhård elektronika och finstämda fioler samt Patricks hesa röst som sjunger om 400 skolpojkar som får mitt hjärta att smälta lite varje gång jag hör låten.

 

Så för er som inte har hört Patrick Wolfs Paris rekommenderar jag att ni lyssnar på den nu:

Här om dagen upptäckte jag något alldeles fantastiskt nämligen att Arcade Fire har gjort en cover på en Magnetic fields låt. Frågan är om det kan bli så mycket bättre än så? Ett av mina favoritband gör en cover på mitt absoluta favoritband. Magnetic fields videon är dessutom otroligt fin, jag tänker då speciellt på när killen i videon ( ser dock inte ut att vara Steven Merritt själv)  går omkring med ett genomskinligt paraply och dra med handen över ett staket, esteten inom mig ler när jag ser perfektion som denna.Vad som är intressant med Arcade fires version är att sångaren Win Butler gör ett försök att sjunga med mörk röst vilket är en spännande kontrast tills hans annars så kastrat lika stämma.

 

Så lyssna, titta och njut!

Arcade fire - Born on a train



Magnetic fields - Born on a train

För några år sedan införde Grammisgalan att det Svenska folket fick rösta fram årets låt genom telefon och smsröstning till skillnad från tidigare år då en jury helt enväldigt bestämt vilken låt som skulle bli årets låt. Bytet mellan jury och allmänhet har givetvis fått konsekvenser. För vad händer när år 2008 låt ska röstas fram jo E.M.D vinner med låten Jennie let melove you. E.M.D ett gäng avdankade pojkar som aldrig kom tillräckligt lång i idol, men visst om vi slår oss ihop och bildar ett pojkband a la 90 talet då går det säkert bättre och reslutatet, de vinner året låt. Vad hände? Hallå världen? Har vi inte sett just den här konstallationen av pojkar med olika hårfärger som ska attrahera såväl tonårsdöttrar som deras mammor genom att le med sina blekta tänder mot tv kameran tusen gånger förut? Vad har hänt med den goda smaken, allt tal om Sveriges framgångsrika musikexport och så slutar det såhär.

Jag vill avsluta med ett utdrag från en intervju i Aftonbladet med E.M.D:

Och killarna själva hoppas tilltala fler än unga tjejer.

– De är välkomna, men vi vill locka de äldre också. Vi ska göra mogen pop med attityd, säger Danny samtidigt som bandet gör tuffa poser för fotografen.

Kommer ni att riva hotellrum?

– Nej, för tusan, hela hotell, säger han med ett skratt. 

 

Mer mogen pop till Sverige i form av E.M.D jag kan knappt bärga mig!

The Cure - 4.13 Dream

 

Med blandade känslor satte jag på The Cures nya album 3.14 Dream, en del av mig hade hoppats på att de skulle ge upp att producera album vid det här laget för att åldras med värdighet och leva kvar i musikhistorien via sin långa rad av briljanta hits. En annan del av mig ville höra något nytt av dem för att få reda på om de kunde upprätthålla sina forna standard. År 2000 gav The Cure oss Blodflowers vilket jag anser vara ett av The Cures bästa album detta kan i och för sig bero på att det var det första albumet jag hörde av dem men Bloodflowers kan vara den destruktivapopens definitiva mästerverk. Sällan har man skådat längre lidelsefulla intron och texter mörkare än själva Luciadagens eftermiddag. Efter Bloodflowers dröjde det fyra år innan The Cure – The Cure gavs ut ett album som jag anser vara helt okej men ganska tråkigt, det har ett par bra spår men mest är det rätt segt och trist. Så i år 2008 hade jag förväntat mig en förbättring från The Cures sida. Jag hade hoppat på albumet som skulle ge det definitiva avslutet, albumet som skulle knyta samman bandets olika sound och ge oss något fullkomligt. Så vad möts jag då av? Jo låt efter låt som låter som dåliga plagiat på The Cures tidigare verk. Om man lyssnar riktigt noga kan man höra att det är the Cure men jag föredrar att dra öronen åt mig och låtsas som att jag inte hör. Jag vill inte låtsas om att ett av mina favoritband genom tiderna har misslyckats totalt och har gjort ett album som man ska vara grov i munnen helt enkelt suger! Det är enformigt, utdraget, tråkigt, det ger mig ingenting. Men eftersom det trots allt är The Cure vi talar om tänker jag nu radera albumet från min dator låtsas som att jag aldrig har hört det för att sedan återgår till att lyssna igenom deras tidigare tolv album.

Frida Hyvönen – Silence is wild.

 

Förlåt mig Frida för att jag har varit skeptisk mot dig, min bild av din musik var att den var lite för enkel lite för enformig och tråkig för min smak, att du var en singer songwriter i mängden som klinkade fram tröstlösa melodier vid ditt piano men ack vad fel jag hade! Efter att ha läst en lovordande recension av ditt nya album i DN gav jag efter och bestämde mig för att ge ditt nya album en chans och det är jag glad att jag gjorde! För vad mötte mig om inte en underbar röst, klockrena texter om allt från tvåsamhetens problematik till din kärlek till hästar.

 

Jag vet att jag må vara något efter med min hype av Silence is wild men albumet förtjänar all uppmärksamhet det kan få för det var ett tag sedan Svensk pop var så här bra. Söndagsångesten lägger sig när man hör Fridas sagolika röst tillsammans med körer, piano och poppiga slingor. Jag vill särskilt rekommendera en närmare lysning av spåren Dirty dancing som ger referenser till filmen Dirty dancing samtidigt som den berättar en kärlekshistoria från Fridas ungdom samt av London där Frida sjunger om sin hatkärlek till London. Sedan bör man givetvis inte glömma borta att nämna singeln från albummet Enemy whitin för även om P3 har spelat sönder den så är det fortfarande en oerhört vacker och pampig låt som är värd att lyssna på om och om igen vilket jag tänker fortsätta att göra hela hösten!

 

Radical face är egentligen ett alterego namn för Ben Cooper som är ena halvan av Electric president. Electric president gav ut ett album år 2006 samt ett i år, de fick även med någon låt i tvserien OC och fick på så vis ett litet uppswing även om de aldrig fick samma hype som Death cab for cutie fick genom serien. För min egen del uppskattade jag Electric presidents album med samma namn som bandet gav mig betydligt fler rysningar än vad Death cab for cutie någonsin har gjort även om jag är ett fan även av deras musik. För er som missade Elactric president i OC svängen rekommenderar jag att man tar del av deras gnälliga, lätt elektroniska popmusik nu genast. Men om vi ska återgå till Ben Cooper och Radical face så finner jag inget annat ord för musiken än ren och skär kärlek, musiken är både vemodig och drömmande i precis rätta doser samtidigt som Ben röst låter uppgiven på precis rätt sätt. Drömska toner, pianokling och överväldigande popmusik precis så som jag vill ha den! Sedan måste man givetvis ge ett plus till det snygga cdomslaget.

Igår mötte jag upp Martin i stormen för att gå till Trädgårn och se Justice. Vi blåste nog mer än gick till Trädgårn men fram kom vi. Jag måste säga att Justice var bättre än väntat. Trädgån var nog så fullsatt den kan bli och när spelningen drog igång tycktes det inte finnas mycket golvyta till godo bland alla dansade fans. Nog för att Justice troligtvis var ett av år 2007 mest hypade band men jag trodde inte att så många skulle lockas till att se en konsert som sker helt utan instrument. Justice säger själva att de finner det lite svårt att spela live vilket är förståligt då deras spelningar mer av en välputsad Djshow med många specialeffekter till än ett ordinärt liveframträdande. Publiken är verkligen med på noterna och när Never be alone spelas kan Allsång på Skansen slänga sig i väggen för allsången inne på Trädgån slår med största sannolikhet nytt rekord när alla i publiken klämmer i från tårna och skriker ut ?We are your friends, you never be alone again!? Jag som trodde att Justicehypen skulle dö ut år 2008 får helt enkelt erkänna att jag har fel för uppslutningen kring Justice elektroniskadänger kommer nog att bestå att bra tag till. Att bandet dessutom väljer att ha ett kors som symbol både som albumomslag och på scenen tyder på en klar kaxighet om vem som är värd att dyrka även om jag tror att kyrkan skulle bli aningens upprörda om de såg vad deras käraste symbol används till nu för tiden?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Musikåret 2007. Här följer min egen helt diktatoriska lista över de bästa Svenska och utländska albumen från är 2007. Då jag har en förkärlek för hesa röster, elektroniska inslag och kärleksdravel till texter kan listan tycka ytterst subjektiv men det är min lista tycker ni något annat får ni skriva en egen lista, så det så!

Svenska album:

 

1 Night falls over Kortedala - Jens Lekman. Då Jens Lekman redan har fått sin stora hype år 2005 med When I said i wanted to be your dog trodde jag knappast att han skulle komma tillbaka så här fort för att ge oss ett album som om omöjligt är ännu bättre. Det är precis som att Jens har suttit hemma i sin lägenhet i Kortedala de sen dess och filat på alla detaljer och skrivit ironiska texter om tillvaron för att sedan dyka upp och ge oss något som kan vara den bästa Svenska popskivan på riktigt länge. Det är catchy melodier det är knäppande med fingrar det är storslagna kärlekstexter blandat med texter om småstadsliv och humoristiska texter om hur det kan gå när ens lesbiska tjejkompis säger till sin pappa att Jens är hennes pojkvän och så rullar det på. Under hela hösten har jag levt i någon form av rus efter Night fallas over Kortedala och den har spelats varm på min stereo av den enkla anledning att den inrymmer så många känslor och på så vis passar till så många sinnesstämningar samtidigt som den har en underbar helhet i sig och i min mening är det inte många artister som lyckas med att göra något sådant allt för ofta och därför är jag tacksam över att Jens finns och jag är ännu mer tacksam över att jag åter igen fick tillfälle att se honom live på Nef i höstas.

2. Migration - Sambassadeur. Varje gång jag hör Sambassadeur blir jag fascinerad över hur ett band kan lyckas låta både så finslipade men samtidigt så mystiska. För visst är musiken välputsad och bjuder egentligen inte på några större överraskningar men trots det låter det rent ut sagt så jävla bra om an nu får tillåta sig själv att svära över musik. Hiten Subtle changes förföljer mig dag och natt och jag känner ett bultade behov efter att höra den igen och igen och igen. Trots att spåren Subtle changes och Final say är i mina öron de absolut bästa spåren från albumet och i jämförelse med dem känns de andra spåren like bleka men för den saken skulle är de givetvis inte dåliga. Egentligen är varje sekund på albumet fantastiskt, musiken har en viss deppfaktor samtidigt som den är upplyftande och förförande men sedan är det ju alltid så att vissa låtar förför ens öron mer än andra.

3. Our ill wills - Shout out louds. Shout out louds följer i år upp sitt debut album på ett ytterst stilrent sätt och jag vill påstå att det är bättre än debuten på många sätt. På Our ill wills lyckas bandet hitta ett sound som verkligen passar dem och som håller ihop musiken på ett alldeles utomordentligt bra sätt. Tonight I have to leave it kommer troligtvis att spelas på samtliga popklubbar varje lördag de kommande tio åren då den bjuder på allt vad man kan kräva av en indiehit med sina enkla gitarrer, klingande klockor, lagom mycket stråkar och en röst som bjudet på en viss likhet med Robert Smiths.

4. Mother am I good looking? - Laakso. Laakso är nu inne på sitt tredje album som bjuder på en hel del förändringar, bland annat kan vi höra Italy vs Helsinki som är en låt som kan liknas med något av en indie/musikal/ballad som framförs av sångaren Marcus och ingen mindre än musikalstjärnoras största stjärna Peter Jöback. Låten var ett sånt underligt fenomen att den helt enkelt var tvungen att spelas varm på P3 hela våren jag är dock lite mer skeptisk till låtens storhet eller i mina ögon mer brist på storhet, kanske var det detta faktum som fick mig att avstå från Mother am I good looking? ända fram till höstkanten av året. Men med facit i hand kan jag konstatera att albumet även bjuder på välformulerad popmusik när den är som bäst. Laaksos tidigare album har i mina öron varit något platta, visst de har haft sina klara hits men resten har inte riktigt hållit hela vägen fram men nu känns det som att man har satsat mer på ett genomarbetat album med bra material hela vägen igenom. Jag tipsar stark om låten Norrköping vars text om en generations uppväxt i en småstad är näst intill för träffande och sång som sprutar ut frustration, med andra ord kan det inte annat än räknas till en indiefavorit.

5. What if leaving is a loving thing - Sahara Hotnights. Egentligen har jag aldrig gillat Sahara Hotnights, visst Top of the world och deras andra gamla hits var bra när man var 14 bast och tyckte att tjejer som spelade gitarr var det coolaste som fanns men ja min kärlek till dem växte sig sedan aldrig större till dem men i år har det vänt. För vad händer jo Sahara Hotnight bestämmer sig för att vara lite nyskapande och gör ett mer poppigt album och vips ligger de på svensk toppen och spelas varma på Sveriges alla radiokanaler. Sell outs? Nej jag skulle säga att de förtjänar det, fyra Småländska tjejer som kan har varit med i branschen länge och kan sina saker vågar leka med kontrasterna, tumma på reglerna gällande sin genre och gör en helt grym skiva. De catchy låtarna fastnar direkt på hjärnan och ja sen sitter de där, radiohiten Cheek to cheek fick hela Sverige att nynna och jag nynnar fortfarande på den trots den sommarplåga den ett tag blev och jag antar att det om något helt enkelt måste vara ett tecken på att det är en jävligt bra låt.

Det finns en mängd album från år 2007 som jag skulle vilja skriva om men med risk för att ingen orkar ta sig igenom alla mina utläggningar nöjer jag mig med dessa fem men jag bifogar här en lista på andra bra album från år 2007.

 

6. Säkert! - Säkert

7. Hey trouble - The Concretes

8. Det snurrar i min skalle - Familjen

9. Mount pleasure - Moneybrother

10. Jag tyckte att jag var glad - Lasse Lindh

Jag återkommer snart med listan över de utländska albumen men för att bibehålla spänningen och kunna publicera fler inlägg kommer den en annan dag.

        The Raveonettes

Jag tycks ha dragit på mig en förkylning utan dess like som aldrig går över vilket i sin tur har lett till tre dagars missat jobb på dagis som i sin tur leder till ångest över att inte få några pengar som i sin tur har jag gjort att jag har jobbat tio timmar idag. Kontentan av detta är att jag är trött.

Under mina tre dagar hemma som sjukling ägnade jag mig åt främst tre saker, att dricka te, lyssna på The Raveonettes och att lyssna på Magnetic fields. The Raveonettes har just släppt sitt fjärde album i ordningen med titeln Lust, lust, lust och ja albumet är lika lustfyllt som titel själv. Kritikerna hävdar att the Raveonettes har storhetsvansinne och bara vill vara Jesus and Mary chain jag där emot tycker att albumet är en alldeles perfekt kombination av distade gitarrer och catchy popmelodier. Jag vill inte påstå att Lust, lust, lust är Raveonettes bästa album eftersom föregångaren Pretty in black får mig att gå mer upp i taket än denna men Lust, lust, lust bjuder fortfarande en mycket angenäm upplevelse för så väl öra som själ. The Raveonettes må vara danskar och så vida man inte anser att Aqua bidrog till den musikaliska utvecklingen så brukar ju inte Danmark kunna bjuda på speciellt uppseendeväckande band så det känns rätt skönt att The Raveonettes är undantaget. Att ett så välputsat band både till musik och image kunde gömma sig i Danmark känns nästan lite för bra för att vara sant, glöm den amerikanska indiescenen, glöm brittpopen, dansk 80 tals influerad pop är det nya.

Of Montreal

Är fortfarande fascinerad över hur fruktansvärt bra Hissing fauna, are you the destroey med Of Montreal är. Jag är inne i ett övervägande om jag vågar kalla den för år 2007 bästa album. Måste säga att musikåret 2007 har varit lite av en besvikelse, jag var på helspänn inför nya album av så väl modest mouse som, The Shins och Clap your hands says yeah och visst albumen var väl bra, eller ja snare helt okej men ja det var helt enkelt inte lika bra som de tidigare utkomna albumen. Om jag ska summera det hela så skulle jag vilja påstå att Jens Lekman är den artist som aldrig tycks svika då han åter igen levererar ett så gott som fulländat album som bara växer och växer för varje lyssning men för övrigt har jag svårt att komma på fler uppseendeväckande album på rak arm. Men om vi åter ska se till Of Montreal så förstår jag inte hur jag har kunnat missa detta fantastiska band så länge, varför har ingen tipsat mig? Efter att ha lyssnat igenom hela deras diskografi tycker jag nog finna en lite större förkärlek för deras lite mer elektroniska spår och senare alster men ja eftersom det handlar om Of Montreal så är allt mer eller mindre bra. På Hissing fauna, are you the final destroyer möter vi ett genomtänkt kaos av musik som får mitt hjärta att höja pulsen till max och mina öron att gotta sig i vällust. Musiken låter som en blandning av Scissor sisters och Magnetic fields som har fått i sig en hel del speed och ja resultatet är jag mer än tacksam för!

Jag lyssnar på Italo Disco och kan inte låta bli att fascineras av hur enkla synthljud kan förföra mina öron så. Det är så simpelt och så catchy det någonsin kan bli. Jag önskar precis som många gånger förr att jag får uppleva ett annat årtionde under mina ungdomsår. 60, 70 eller 80 tal egentligen spelar det ingen större roll. Fast jag antar att även om jag levt då så hade mitt liv troligtvis sätt ungefär likadant ut som idag och vi hade troligtvis ägnat oss åt att dricka billigt vin på helgerna och röka Lucky strike. Skillnaden är att vi inte hade haft dåligts amvete för vår rökning och att vi lyssnat på lite annan musik. Fast å andra sidan jag hade bra gärna velat uppleva en Italo Discokväll med 80 talets alla moderiktiga neonfärgade kläder och hysteriskt blinkade disco ljus. Istället drar jag hem fyra album med det bäst av Italo Disco samt lyssnar på How old are you? med Miko Mission, rekommenderas strakt.

Now, how old are you, where is your harbour,
Have many things to do, open the door.
Yes, I live so true, without my lover
But tell me if the sky is blue, how old are you?